Idag har jag börjat en liten kurs på universitetet, via jobbet. Det är några dagars föreläsning och sen en uppsats och hela alltet ska vara klart den 31 maj.
Den 31 maj. När jag läste pappren kändes just datumet väldigt abstrakt. Ett datum som känns lika fjärran som, jag vet inte vad, men kanske att åka till månen? Just så här mitt i kallaste vargavintern är det svårt att förstå att det faktiskt kommer en vår, och en sommar. Ja, tänk att det kommer en tid när körbärsträden blommar, vårsolen värmer, gruset knastrar under jympaskorna och det till och med är för varmt för vårjackan. Den tiden kommer i år också. Och trots att jag hade svårt att relatera till den 31 maj och trots att det var 15 minusgrader i morse så kände jag hopp om livet när jag kom ut från universitetet klockan fyra och det FORTFARANDE VAR LJUST.
Den 31 maj. När jag läste pappren kändes just datumet väldigt abstrakt. Ett datum som känns lika fjärran som, jag vet inte vad, men kanske att åka till månen? Just så här mitt i kallaste vargavintern är det svårt att förstå att det faktiskt kommer en vår, och en sommar. Ja, tänk att det kommer en tid när körbärsträden blommar, vårsolen värmer, gruset knastrar under jympaskorna och det till och med är för varmt för vårjackan. Den tiden kommer i år också. Och trots att jag hade svårt att relatera till den 31 maj och trots att det var 15 minusgrader i morse så kände jag hopp om livet när jag kom ut från universitetet klockan fyra och det FORTFARANDE VAR LJUST.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar